Denna story publicerades ursprungligen 27 september 2014
KAPITEL 4
SVERIGE VAKNAR
Frövi i Västmanland. Nyby gård ligger fortfarande i mörker när familjen Gunnarssons tre pojkar vaknar av ett sorl i huset.
Bröderna Andreas, 9 år, Mathias, 8 år, och Marcus, 6 år, som sovit i samma rum går ner till köket och ser att pappa redan är uppe. Och att mormor och morfar är där.
De vuxna pratar på ett annorlunda sätt och Andreas förstår att något har hänt. ”Varför skulle de annars sitta i köket klockan fem på natten?”
Pojkarna blir tillsagda att somna om.
När de senare stiger upp får de veta vad som hänt färjan Estonia, den som deras mamma rest med.
LYSSNA: Ekots sändningar – dagen efter katastrofen
Sibelius. Peterson-Berger. Evert Taube.
Den 28 september 1994 vaknade svenska folket till Sveriges Radios spellista med nationell sorgemusik.
Timme för timme, för varje nyhetssändning i radio, sjönk vidden av katastrofen in. Insikten om en stor färja. Då på väg, nu på havets botten.
M/S Estonias förlisning skulle senare benämnas ett nationellt trauma.
Men för de anhöriga; barn, livskamrater, föräldrar, kollegor, vänner, var det en privat tragedi som skulle fortsätta i månader och år.
Från köket i Frövi försökte Göran Claesson ta reda på vad som hade hänt hans dotter Susanne.
Känslan av fasa sitter fast i hans kropp än i dag.
– Saknaden går knappt att beskriva. Och inför 20-årsdagen kommer allt närmre igen, säger Göran, fortfarande aktiv ordförande i traktens anhörigförening.
Den morgonen skulle han till jobbet som arbetsledare på pappersbruket och hade gått upp och slagit på radion, som han brukade.
Nyhetsuppläsaren talade om en fartygsolycka och Göran uppfattade ordet Estland, dit hans dotter hade åkt på konferens med 33 kollegor från Lindesbergs kommun.
– Jag väckte min fru, som hamnade i ett chocktillstånd och bara satt framför radion. Sedan ringde jag min svärson och frågade vilken båt Susanne hade åkt med, men han visste inte. Ja, sedan… vi åkte direkt till Lars. Satt i köket, länge.
Medan de tre barnbarnen ännu ovetandes sov hade polisen redan klockan 03.38 öppnat en telefonsluss. Ett 20-tal poliser som snart skulle bli 80 sattes att svara på anhörigas frågor. Eller åtminstone ta emot frågorna.
– Vi ringde polis och rederi i ett men blev hänvisade kors och tvärs. Framåt morgonen sa de som det var, att 33 saknades från Lindesbergs kommun.
En krisgrupp sattes snabbt ihop i församlingshemmet i Frövi, med en präst och en läkare. Prästen skötte telefonen och fick kontinuerligt rapporter om räddade.
Men inga namn från Lindesberg nämndes.
– Egentligen satt vi andra bara och tröstade varandra. Ändå hade vi fortfarande ett litet hopp, säger Göran Claesson.
Estlines terminal i Värtahamnen, Stockholm, morgonen 28 september 1994.
Anhöriga till de 989 människor som kvällen innan gått ombord på M/S Estonia i Tallinn anländer en efter en.
Lever deras son? Finns deras mamma på någon överlevnadslista?
Mikael Öuns fru Marita och pappa Elmar är tidigt på plats. Familjens tre barn, Maria, Martin och Madeleine, är också där. De har fått skjuts till terminalen av en dagisfröken. Barnen håller sig nära mamma Marita som försöker få information, men passagerarlistorna dröjer och när de kommer är de antingen ofullständiga eller fel.
Människor gråter, skriker eller väntar stumma på besked.
Media anländer. Tv-team filmar anhöriga som fortsätter att strömma till terminalen. Deras blickar är blanka, de är i chock. Kamerorna fortsätter ändå att rulla. Fasan för att en tragedi av denna dignitet ägt rum grumlar omdömet, suddar bort all normalitet.
I terminalen finns en telefonpanel med präster, kuratorer, läkare. Paniksamtal rings. Nu vet snart hela Sverige att färjan Estonia sjunkit.
Bland de anhöriga fortsätter den olidliga väntan på svar.
Vem har överlevt och vem har drunknat?
indesberg, augusti 2014.
Väderleksrapporten har aviserat regn just under den bokade intervjutiden men i stället spricker solen fram över Lindessjön.
Det är svårt att begripa hur brutalt det lilla samhället med 9000 invånare drabbades, att 31 av traktens kvinnor – majoriteten med småbarn – aldrig kom hem.
Resan var, enligt deras arbetsgivare Lindesbergs kommun, tänkt som ett nytt avstamp. De köksanställda vid kommunens äldreboenden skulle omorganiseras och uppsägningar väntade.
Men för många av kvinnorna var kryssningen ett meningslöst plåster på såren.
Susanne Claesson, 29, hade ingen lust att åka till Estland, och ingen lust att bli omorganiserad. Hon ville hellre stanna hemma med sina tre söner. Hon trivdes på jobbet, hade haft planer på att bli arbetsledare, och på att köpa en ny häst, ett gammalt intresse hon längtade efter att ta upp.
Maud Östervall, 25, gjorde som hon brukade inför alla resor. Hon satte sig och skrev sitt testamente, en vana hon fått sedan två vänner hastigt hade gått bort i en trafikolycka. På pappret antecknade hon att hon önskade en sten med en duva och text prydd av en guldfärgad ros.
En tredje kvinna, Anna-Lena Andersson, 27, pussade sitt allt, sin 4-åriga dotter Sandra, innan hon tillsammans med de andra kollegorna satte sig på bussen mot färjeterminalen i Stockholm.
Den här soliga augustimorgonen 20 år senare står de tre kvinnornas fem barn samlade vid minnesmonumentet i Lindesberg.
Fredrik, Sandra, och bröderna Andreas, Mathias och Marcus.
20 år är en lång tid, men för barnen som blev kvar är det ingen tid.
Tiden läker inte alla sår.
Andreas Gunnarsson, 29, son till Susanne Claesson, pekar på minnesmonumentet på grässlänten.
– Det växer mossa på det. Det är nästan symboliskt. Orsaken till olyckan blev aldrig helt utredd. Rättssamhället kollapsade.
Gryningen kommer och ytbärgarna hittar allt färre överlevande på flottarna.
Nu mobiliseras krisstödsarbetet över landet.
Stockholmspolisen öppnar en telefonsluss för anhöriga och Rikskrim påbörjar katastrofregistrering.
I Lindesberg har polisen sedan några timmar tillbaka lagt ett skrämmande pussel. Redan efter det första TT-telegrammet om olyckan har man insett att det är på Estonia som 31 av kommunens kvinnor samt två män befinner sig på konferens.
Anhöriga i Lindesberg, Fellingsbro, Uppsala och Norrköping underrättas.
På församlingshemmet Olofsborg i Fellingsbro, där nio av kvinnorna bodde, står snart gråtande familjemedlemmar och håller om varandra.
ndreas Gunnarsson har ett foto av mamma Susanne vid tv-bänken. För att aldrig glömma.
– I början kunde jag höra hennes röst, minnas den, men det har bleknat med åren.
Nioåringen har blivit 29. Nu är han lika gammal som hans mamma var när hon rycktes från familjen.
20 år har skavt på minnet, bilden av morgonen när han och bröderna väcktes av sorlet i köket är suddig. Det mesta har han fått återberättat. Hur skolgången fortsatte, hur de spelade ishockey och var allt oftare hos mormor och morfar.
Andra minnen har dröjt sig kvar mer tydligt.
– Jag var med på mammas jobb ibland. Mosebacke äldreboende. Satt och tjatade med de äldre medan mamma lagade mat i köket.
Andreas hade planer på att även han gå restaurangutbildning. I dag driver han och hans pappa i stället ett skogsföretag inom biobränsle. Men han bor kvar i Frövi, med sina två svenska vita älghundar Buster och Molly.
Mamma Susanne finns i hjärtat.
– Mellan oss barn och farsan var det mycket radiotystnad om det som hänt. Man förträngde lite, körde ner huvudet i sanden.
Frågan om det fungerat blir hängande i luften.
– Hur menar du? Det måste fungera!
Jag bodde hos min moster i Stockholm den första veckan, gick till vårdcentralen, plockade ut några glasbitar ur foten. Sedan flyttade jag till min farbror och pluggade färdigt medan jag tömde och sålde mina föräldrars hem. Magnus Lindström, överlevande
redrik Andersson var 6 år. Enda barnet.
Natten när Estonia förliste sov han över hos barnvakter eftersom hans pappa jobbade vid flyget och mamma Maud hade åkt på kryssning med jobbet.
– Alla andra visste om olyckan men jag fick veta först dagen efter.
Tre barn i samma klass förlorade sina mammor, förutom Fredrik en pojke och en flicka. De hade precis börjat ettan i Ekbackens skola i Fellingsbro.
För Fredrik låg olyckan som ett lock över skoldagarna, över månader som blev år.
– Jag var aldrig med kompisar, jag var ledsen. Jag grät aldrig.
Barndomsminnena är få.
– Vi hade en katt som var knäpp på morgnarna så mattorna flög, det vet jag.
Minnesbilderna av mamma ackompanjeras av Bruce Springsteen. Maud Östervall var ett stort Springsteen-fan. Och så var hon sträng, sträng men rättvis.
– Om jag hade tagit för mycket mat och inte åt upp fick jag gå in på rummet och fundera på vad jag gjort. Hon var ju kokerska och ville väl inte laga mat som slängdes.
Under eftermiddagen efter Estonias förlisning närmade sig Siljafärjan Symphony den finska kusten.
Ombord fanns flera personer som hade helikopterräddats ur flottar under morgonen. De hade fått värmande kläder och de som kunde hade sovit en stund.
Klockan 16 meddelade kaptenen de räddade att han lyckats upprätta telefonkontakt med Sverige. På färjans tv-skärmar hade en text då börjat rulla, med namn på 50–60 överlevande.
När Mikael Öun såg listan – och att han inte stod med – bad han att få ringa hem och lugna sin familj.
När ingen svarade hemma i huset i Norsborg så han ringde till sina föräldrar.
– Pappa hade varit iskall och sagt åt mamma att vara hemma ifall jag skulle ringa.
– ”Hej, det är jag”, sa jag. Mamma svarade: ”Är det verkligen du?”. Det var det mest rörande… hennes spruckna röst… Jag kom inte på något bättre att säga då än mitt personnummer.
Efter fem timmar under piskande regn och kalla vågor räddas 20-åriga Sara Hedrenius på morgonen från den vattenfyllda och upp- och nedvända flotten.
Tio människor ligger då döda i flotten. Sex lever och vinschas upp av helikoptern.
Två av dem är Sara och Kent Härstedt. Deras plan att överleva har lyckats.
Nästa morgon vaknar hon upp i en sjukhussal på Åland, mörbultad men i säkerhet. Och redo att berätta.
år senare, några veckor före årsdagen av katastrofen, är Sara på Röda Korsets Högskola i Stockholm för att föreläsa om krishantering. Hon är organisationens sakkunniga i krisstöd.
Under lunchen ska hon träffa Jan Helin, Aftonbladets före detta chefredaktör men efter förlisningen den första reporter hon träffade.
Då, på sjukhuset på Åland, ställde han en fråga som hon i efterhand förstod var förlösande.
– Jag hade träffat en psykolog som undrade hur jag mådde. Fruktansvärt läskigt för jag hade inte en susning. Jag funderade ju på om det var vinter eller sommar. Men du frågade i stället ”vad har hänt?”. Och jag hade ett behov av att sortera minnena.
Jan Helin hade snabbt kunnat ta sig till Mariehamn eftersom han befann sig på familjens sommarställe på Åland.
– Du var den första överlevande jag träffade. Instinkten som reporter är ju att komma först, men plötsligt fick katastrofen en mänsklig gestalt. Du var väldigt klar och exakt i orden. Men också väldigt skör.
Att de träffas beror på att Sara är trött på att läsa och berätta om sin och Kent Härstedts historia men nyfiken på hur krishanteringen utvecklats, även inom media.
Enligt Jan har medvetenheten om krisberedskap ökat men media är ändå oftast hänvisad till ”learning by doing”, improvisation på platsen.
Tsunamin, diskoteksbranden i Göteborg, i varje katastrof är journalister i första räddningslinjen, påminner Sara.
– Ni journalister kan göra skillnad för människor.
I Tallins domkyrka kan man läsa kyrkovaktmästaren Eve Voits minnesord till kvinnorna från Lindesberg.
”Den 27 september 1994 var en blåsig och regnig dag. Det var inte lika många besökare i kyrkan som vanligt. Jag minns speciellt en grupp svenskar som våta av regn, tysta kom in i kyrkan den stormiga dagen (det kunde vara 30 personer). De satte sig på bänkarna nära koret för att värma upp sig lite. De stannade i kyrkan ungefär tjugo minuter. Många av dem förevigade sina namn i Domkyrkans gästbok.
På natten den 28 september förliste M/S Estonia. Det är smärtsamt och sorgligt att tänka på, att ombord på båten fanns också turisterna, som hade besökt vår kyrka.”
är våren 1995 kom, flög Göran Claesson, hustrun Inger och svärsonen Lars till Tallinn.
– Vi var på alla ställen Susanne hade varit. I kyrkan. Gick samma vägar. Det var viktigt. Som att komma nära henne.
En gång till gjorde de om resan, 1999.
Sedan har de vårdat minnet. Tänt ljus vid kyrkans minnessten. Lagt ner kransar. Aldrig glömt Susanne.
– Jag har ett porträtt av henne på matsalsbordet. Tillsammans med hennes pojkar. Fotografiet har stått där sedan hon dog.
I sju timmar har de väntat. På färjeterminalen i Värtahamnen är resten av familjen Öun fortfarande ovetande om ifall Mikael lever. Det har rapporterats men av någon anledning inte framförts.
När de väl får glädjebeskedet rusar sonen Martin, 5 år, runt i terminalen och ropar högt, jättehögt så att precis alla skulle höra:
– Pappa klarade sig! Pappa klarade sig!
Av de 989 människor som befann sig ombord på M/S Estonia omkom 852.
137 räddades, varav 51 svenskar.
Totalt räddades 111 män och 26 kvinnor.
95 hittades döda, 42 kvinnor och 53 män.
De övriga, 757 människor – 340 män och 417 kvinnor – betraktas fortfarande som saknade.
