Denna story publicerades ursprungligen 27 september 2014
kapitel 3
RÄDDNINGEN
Under den långa natten håller Kent och Sara så hårt i tamparna runt flotten att muskulaturen i kroppen sakta ska förändras. När de så småningom räddas förklarar läkarna att musklerna är söndersmulade. De tvingas få dropp som tvättar rent blodet för att inte njurarna ska slamma igen av alla muskelsmulor som sipprat ut i blodomloppet.
Andra skador hos de 137 överlevande kommer att lämna spår för livet.
I väntan på räddningen hinner vissa till och med ta farväl av livet och omvärdera döden som en befrielse.
Under natten i flottarna är de alla så nära döden att de kan ta på den.
Estonia var utrustad med tio livbåtar och 63 livflottar.
Tillsammans hade de kapacitet att rädda 2 267 personer.
Ändå räddades bara 137 personer.
Förutsättningarna att klara sig var från början minimala.
De som inte blev skadade redan när fartyget fick slagsida drabbades i stället av panik eller blev apatiska och handlingsförlamade. Av alla som ens orkade försöka rädda sig var det få som lyckades ta sig upp på däck. Bland de som lyckades var det långt ifrån alla som fick tag i en flytväst.
De som chansade och hoppade från skrovet sögs antingen ner under fartyget, eller landade i de 10-gradiga vågorna som under morgonen växte sig upp till åtta meter höga.
Inte ens de starkaste, de som hade orkat ta sig ombord på någon av flottarna och överlevt flera timmar till, var garanterade säkerhet.
Kampen att överleva fördes mot ett strängt minutschema.
är Kent Härstedt vaknade till liv igen efter att ha svimmat var han tillbaka uppe vid vattenytan. Linan som hade surrat sig runt foten hade släppt medan han tog avsked av livet.
– Jag måste på något vis ha slappnat av då eftersom skon släppte och då åkte linan av.
Han konstaterade att det var en bra nyhet. En annan god nyhet var att räddningsvästen satt kvar på kroppen. Och att Sara dök upp bakom vågtopparna i mörkret.
– Hon frågade ”Vem är det?” och jag svarade ”Kent. Har du redan glömt mig?”.
Några simtag därifrån fick de hjälp att komma upp i en flotte. Väl uppe i den insåg de att flotten var upp- och nedvänd, punkterad och utan nödljus. Som en strut fylld med vatten upp till midjan.
De var ett 20-tal på livräddningsflotten, men det visste de inte då. I mörkret kunde de bara se sin närmaste granne, och oljudet från det stormande havet gjorde rösterna omöjliga att identifiera eller räkna.
Många på flotten var halvnakna, andra påklädda men alla blöta och genomfrusna av de kalla vågorna som piskande sköljde över dem.
Flottarna var små runda helveten, platser som man inte kan föreställa sig ens om man har alla fakta.
– Inte om man inte själv var där, säger riksdagsmannen.
Kan man vara förberedd? Ja, av erfarenheter. På Estonia grävde jag i mitt förflutna som värnpliktig, en enkel trestegsmodell som måste löpa hela tiden: Läget, alternativ, bedömning – och handla. Kent Härstedt, överlevande
ett hus i Visby låg Patrik Nilsson och sov djupt, som 19-åringar gör. Han var värnpliktig och inackorderad hemma hos en gotländsk familj inte långt från flygplatsen.
Den här natten knackade det på dörren klockan ett. Befälet hade ringt. Patrik skulle snarast infinna sig på flygplatsen där hans fyra helikopterkollegor var redo att lyfta efter larmet om att en färja hade sjunkit.
– Jag minns att jag sprang ner till flygplatsen, berättar Patrik, i dag chefsytbärgare vid Sjöfartsverket.
Då, i slutet av 1994, hade han ännu inte muckat. Han var baserad på F 17 i Ronneby men tillfälligt stationerad på Gotland. Under värnpliktstiden hade han lockats till ytbärgarutbildningen av utmaningen, av helikoptrarna och den hårda fysträningen.
– Vi hade bland annat haft långdistanssimning till havs, och mycket träning i vattnet.
Nu skulle han på sitt första stora räddningsuppdrag. Yrvaken, efter bara två månader i tjänst.
– Jag tror inte att det hade hjälpt om jag så hade haft tio tidigare uppdrag.
I väntan på startordern diskuterades huruvida helikoptern skulle lastas med extra flottar och filtar.
– Jag förstod inte vad som var på gång men minns att jag kunde se ett stresspåslag på den övriga, erfarna, helikopterbesättningen.
Vid tvåtiden smattrade helikoptern över Gotlands östkust.
– Det var jäkligt blåsigt, och även för att vara natt kändes det extremt mörkt. Vi gick nordost. Sedan var det bara mörker.
Ombord fanns två piloter, en vinschoperatör, en navigatör, och en ytbärgare; 19-årige Patrik.
– Det var bara jag. Det var mitt jobb.
”Vår helikopter är den första svenska helikopter på olycksplatsen.
Det finns inget kvar av färjan då. Det som finns att se är … något upplyst fartyg i närheten. Småljus på flottarna. Massvis med flytvästar i vattnet. Tomma. Livbåtar.
Känslan är att jag befinner mig i ett begränsat rum, där allt är svart. Det enda jag ser är det som syns i helikopterns strålkastare.
Vi tar ett svep över platsen innan vi kommer i gång. Var fasiken ska vi börja någonstans? Jag känner en enorm känsla av otillräcklighet.
Vi är helt ensamma. Nej, det går inte att komma ifrån känslan av otillräcklighet. Den extrema obalansen mellan behovet av hjälp och vad vi skulle kunna göra.
Jag hade aldrig ens sett en död människa. Jag kände ett lätt illamående och funderade på hur jag skulle lyckas lösa det här.”
issa av de svårt skadade och frusna i flotten viftade i början febrilt för att bli sedda, och för att hålla värmen.
Kent och Sara gjorde det motsatta. De satt stilla för att spara energi, men höll om varandra och försökte konstant att prata för att hålla kvar livsgnistan.
– Det var ett väldigt brus runt oss hela tiden, minns jag. Långa perioder sa vi ingenting, säger Kent och gör en uppgiven gest.
Än i dag kan han fortfarande förnimma ljuden. Och hoppet som släcktes och tändes och släcktes.
Räddningen var hela tiden förrädiskt nära. Vid ett tillfälle kunde de se ljusen från färjan Mariella som kallats till olycksplatsen, men Mariellas besättning såg aldrig den mörka flotten.
Resultatet blev förödande. En människa efter en annan förlorade kraft, både fysisk och psykisk. De mest genomfrusna började bli vita i ansiktet, några började yra.
Efter någon timme dog den första.
– Jag och Sara pratade om hur vi mådde och tänkte, om vi såg ljus eller räddning, om samarbetet mot vågorna. Vi bestämde oss för att ta varannan vågsmäll.
De till och med skämtade under den surrealistiska natten.
– Det var små enkla grejor, som att jag var född i vattumannen och Sara i jungfrun. För att hålla humöret uppe.
I Stockholm nås statsminister Carl Bildt av nyheten om förlisningen via TT:s så kallade flashtelegram. Han befinner sig på Rosenbad där en fest under kvällen har pågått för att avtacka den avgående borgerliga regeringen.
Samtidigt som nyckelpersoner inom olika myndigheter väcks informeras sjukhusens akutmottagningar i området om att göra sig redo.
En halvtimme senare räddas de första överlevande till land på finska Utö.
Andra har många timmar kvar att kämpa.
äddningsinsatsen leddes från finska Åbo och under natten fattade de två högst medicinskt ansvariga läkarna beslut om att överlevande skulle transporteras till sambandspunkter där helikoptrarna snabbt kunde tankas och vända tillbaka till förlisningsplatsen.
Ett 30-tal överlevande fördes under natten till en evakueringscentral på finska Utö. De flesta var, enligt läkarjournalerna, nedkylda och en befann sig i svår chock.
Samtliga transporterades sedan vidare till sjukhuset i Mariehamn och till Åbo universitets centralsjukhus där katastrofplanen hade aktiverats redan 02.05 svensk tid.
Inom en och en halv timme var 40 kirurger och narkosläkare på plats och ytterligare en halvtimme senare var alla 56 inringda läkare redo.
Under timmarna som följde skulle de ta emot 37 överlevande, och dagen därpå ytterligare en. 20 ester, 14 svenskar, två letter, en norrman och en holländare.
Tre av patienterna rullades direkt in för operation och de tre svårast nedkylda fördes över till intensivvården. Den mest nedkylda, en 64-årig svensk man, var då redan medvetslös och hade förmaksflimmer.
Hans kärntemperatur var nere på 26,5 grader, ett tillstånd nära koma och hjärtstopp. Men han var räddad.
å den svartaste av flottarna var livsgnistan på väg att slockna.
Och efter fem timmar i den upp- och nedvända, nedsläckta flotten skulle det bli ännu värre. När de nu var fler döda än levande kvar, då öppnade sig plötsligt himlen.
Det började hagla.
– Jag satt där genomfrusen, med folk som dött omkring mig och tittade upp och – det haglade. Jag ville nästan skratta då.
Kent Härstedt skjuter lunchtallriken en bit in på bordet, som ett försök att markera kulmen, för att det hemska han beskriver verkligen ska uppfattas.
– Alltså, det var sex meter höga vågor. Iskallt. Det var helt enkelt inte möjligt att uppfinna mer negativa saker.
Han dröjer sig kvar vid kylan och smärtan. Den fysiska. Den psykiska fanns det inget utrymme för där och då. Den fysiska smärtan invaderade.
– Det var en enorm smärta, i hela kroppen. Hela tiden. Det kunde inte bli värre.
Jag minns att jag just då tänkte på ett bibelcitat. ”Gud, varför har du övergivit mig?”.
I Mikael Öuns flotte lever tron på Gud fortfarande – någon längre bort sjunger en religiös melodi. Mikael slumrar hastigt till men vaknar igen och fortsätter att hålla liv i en man som håller på att förlora medvetandet. Mannen, i bara kalsongerna, är så nedkyld att han börjat yra.
Mikael är också frusen men hans strategi är att sitta still och spara energi på bekostnad av temperaturen. Så gott han orkar håller han upp den svaga mannen, ovan vattnet i flotten.
Efter några timmar flyger helikoptrar över flotten, och sedan förbi den. Även en Vikingfärja skymtas, men nödraketerna är förgäves.
Däremellan hörs bara vinden.
När gryningen kommer har den frusna mannen dött och lagts i mitten av flotten. De andra sitter i en ring runt om honom.
Med en räddningshelikopter äntligen på plats är Mikael den tredje att hissas upp. Han får nu panik för första gången under natten eftersom några snören snott sig runt ena foten.
– Att bli lyft är det bästa och värsta på hela natten. Och det klart mest riskabla. Det känns som en centrifug som kastar spik när vattnet piskar i luften.
De från början 12 personerna i flotten är nu tio. Förutom den ihjälfrusna mannen dör ytterligare en man under helikopterlyftet.
När några av de sista överlevande släpps ner i säkerhet på Siljafärjan Symphony har Mikael Öun gått på sin autopilot i åtta timmar. Nu, med en värmande filt omkring sig, somnar han av utmattning.
Fem timmar har gått och för Kent Härstedt, som hela natten har varit konstruktiv och drivande, förbyts kampen för livet till en kamp för att ens orka hålla livsgnistan.
Han kan inte röra på fingrar och tår och efter varje våg som slår över flotten hackar han tänder i fem minuter. Det är som is rakt in i skelettet.
Till slut orkar han inte mer. Han vill inte mer.
Jag är beredd att kasta mig ut i havet. Jag ville inte bara vänta in döden. Alla de döda omkring mig… Jag börjar se de döda som befriade från livet på flotten.
Strax innan har känslan av otillräcklighet gripit ännu mer tag i honom. Det är när en man vars armar han hjälpt till att hålla ovanför vattenytan till slut sjunker ner.
Han väljer att berätta för Sara om de mörka tankarna som börjar styra honom. Hon behåller lugnet, sveper in Kent i tvåsamheten igen och övertalar honom att inte släppa taget.
”Hon säger ’Vad skulle jag göra då?’ och den frågan blir större än jag själv, för jag kan ju inte lämna henne där.”
Strax efteråt börjar det cirkulera helikoptrar ovanför flotten och Kent får förlängd energi. Det surrar i luften och propellrarna kommer allt närmre. Som i bilder från Vietnamkriget, tänker han.
”Vårt problem är att botten på den upp- och nedvända flotten är svart så de flyger bara förbi oss.”
När en helikopter väl ser flotten är det med sina sista krafter de överlevande orkar bli räddade. Därefter misslyckas ett par räddningsförsök, och en person dör i ett fall efter att ha drabbats av en panikattack.
Min son Buster är nio år. Han vet vad jag jobbar med och visst finns det en och annan helikopter i hans rum. Men han tycker nästan att det är häftigare med brandbil än helikopter. Han är född 2005, 11 år efter Estonia, men vet att det var ett stort fartyg som gick under och att pappa var där och räddade. Patrik Nilsson, ytbärgare
Patrik Nilsson visar vägen genom hangaren vid Skavsta flygplats i Nyköping.
Han pekar på Sjöfartsverkets nya helikoptrar. Blänkande vit-röda, italienska Agusta Westland AW 139. Med dubbla vinschar, en direkt följd av lärdomarna från räddningsarbetet med Estonia för 20 år sedan.
– Jag fortsatte i yrket. Det kändes naturligt. Min mamma och min syster arbetar inom ambulanssjukvården och på något vis finns väl räddning inom familjen.
I dag utbildar han ytbärgarna på Sjöfartsverkets nya helikoptertyp. Ser framåt. Men erfarenheterna från natten den 28 september 1994 är ständigt med honom.
– Jag har i efterhand träffat några av dem jag räddade. Det fanns ett behov både från deras sida och från min, att få en bild, och att se att det hade gått bra för dem.
Då, på olycksnatten, fanns det inte tid för varken sorg eller glädje, eller nyanser däremellan. Det fanns bara ett uppdrag, att fokusera. Att mota bort helheten och bara se till stunden, vinschningen, en person i taget.
Men så kom gryningen. Och med den verkligheten. I morgonljuset kunde ytbärgarna se döda människor i nästan varje flotte.
Människor som hade lyckats ta sig upp men som inte uthärdat kampen mot nattens vågor utan drunknat, i flottarna.
Patrik Nilsson lyckades rädda 15 personer under sitt 17-timmar långa arbetspass. Efter det flög hans helikopter tillbaka till Gotland. Sedan transporterades den utmattade besättningen med ett Herkulesplan tillbaka till huvudbasen i Ronneby.
Någon krishantering erbjöds inte. I stället fick de träffa flottiljläkaren.
– Han gav oss var sin sömntablett. Det var allt.
är räddningen kom till Kent Härstedts och Saras Hedrenius flotte levde bara sju personer, varav en skulle mista livet under det första räddningsförsöket.
De andra på flotten var döda och några hade redan sköljts ner i havet.
Det ofattbara är än i dag svårt att ta till sig. I Kents minne avlöser de traumatiska upplevelserna varandra i grad.
– Värst var nog ändå att natten var så lång. För många är en katastrof något omedelbart. Detta var flera timmar lång tortyr, säger riksdagsmannen.
Som politiker reser han en stor del av sin tid. Inom Sverige, över dagen till Europa, och långt bort. Det händer ofta att han går in i en kyrka och tänder ljus, senast i en ortodox kyrka i Bangkok.
– Jag gör det av tacksamhet men också till minne av dem som dog. Vi var alla en del av en helhet men våra vägar skildes där.
Interaktiv karta över räddningsinsatsen:
