Denna story publicerades ursprungligen 27 september 2014
KAPITEL 5
LIVET EFTER
Måndagen efter katastrofen gick Mikael Öun som vanligt till jobbet på Scania i Södertälje.
Han fick blommor av personalavdelningen. Pratade med arbetskamraterna. Och besökte företagshälsovården.
– Jag var euforisk men det var också jobbigt. Skulle jag fira att jag levde när så många dött? Jag ville inte det.
Tankarna gick till allt han inte hade gjort den där natten.
– Repstegen längs relingen, till exempel, om jag hade lagt den i trapphuset hade många fler kunnat rädda sig.
Företagsläkaren förklarade för honom att man inte kan göra annorlunda när man står där.
– Det har hjälpt mig.
Man berörs, minns och går vidare. Även från nationella trauman.
Men för de som privat drabbades av Estoniakatastrofen förändrades livet på alla plan. För alltid.
Både av vad som hände ombord den där natten, men också av efterspelet, alla frågor som förblivit obesvarade.
et har gått över 20 år. Kvar finns minnesstenar, minnesplatser och gravar med inskriptionen saknad.
Tomheten efter 852 människor.
Sorgen har lika många uttryck som anhöriga.
Göran Claesson i Frövi sörjer sin dotter Susanne, en av de 31 kvinnorna från Lindesbergs kommun. Två decenniers kamp för en bärgning, för respekt för de anhöriga, har varit förgäves.
Anhörigföreningen finns kvar, men numer är sorgen mest privat. Han vårdar och vattnar sin dotter Susannes grav varannan vecka.
En annan plats är Anna-Lena Anderssons grav vid Ervalla kyrka. Varje årsdag i september har dottern Sandra Danielsson och hennes pappa åkt dit.
Sandra Danielsson, 24, minns det inte men hennes mamma doftade av favoritparfymen Samba. Apelsinblomma.
Anna Lena var 27 år och kokerska på servicehuset i Vedevåg när hon blev ett av offren på Estonia. Kvar i huset i Avdala blev sambon Leif och dottern Sandra, 4 år.
– Jag har funderat mycket över mamma. Jag och pappa är nära och har ofta pratat om henne, säger Sandra under en intervju som hon gråter sig igenom.
Ändå vill hon berätta, för detta är hur livet blev.
Hon har alltid haft människor omkring sig som hjälpt och stöttat, men saknaden efter mamma är konstant.
Det enda hon har kvar är doften.
– Jag har en av mammas parfymer i mitt badrumsskåp. Jag kan i alla fall föreställa mig hur hon doftade.
För att få ha en gravsten utan en kropp i graven var vi tvungna att skriva ”Saknad efter Estonia” Sandra Danielsson, efterlevande dotter
agnus Lindström var den enda i sin familj som överlevde.
– Jag har aldrig känt skuld. Hade jag stannat hade även jag dött, säger han.
Mammans ord i den kaotiska färjekorridoren hjälpte honom vidare.
”Rädda dig du, Magnus”.
Han lyckades, och valde sedan att gå vidare, snabbt. Efter minnesstunden för sina kära startade han om. Efter eget huvud. Utan terapihjälp.
– Den första psykologen jag träffade direkt efter räddningen undrade om jag hade meddelat mina föräldrar. Ja… jag reste mig bara och gick.
Magnus tycker att sörjande fortfarande alltför ofta ses som en grupp.
– Kommunernas krisgrupper är nog mest till för att man ska kunna säga att de finns. I stället för att vara påträngande borde man fråga, säga ”kontakta oss om du behöver.”
Minnena sitter i kroppen. Tio år efter händelsen tittade jag på tv. Det var Titanic. Jag minns att jag lyfte in barnen och började slötitta. Sedan, när fartyget började sjunka, så kände jag i hela kroppen hur det hade varit. Sara Hedrenius, överlevare
Upplevelser av stark rädsla kan bygga mentala staket som sitter i hela livet.
Kent Härstedt började i stället utmana sina egna gränser, utsätta sig för fara.
Under en tjänst för Unicef åkte han vid ett tillfälle till Irak. Det var krig. Plötsligt befann han sig ensam mitt i öknen.
– Jag kände intensivt att jag ville göra bra saker och inte låta rädslan ta över. Kanske utmanade jag livet.
Även Magnus Lindström har vägrat att vara rädd.
– Jag har till och med varit i Bagdad som säljare. Men samtidigt har min observationsförmåga höjts. Jag är ruskigt planerande och snabb. Efteråt är det skrämmande att man kunde fatta så många beslut under så stark press.
Nu har han landat i tanken att det var slumpen som lät just honom leva.
– Ur det har tryggheten kommit.
Mikael Öun gjorde tvärtom. Direkt efter olyckan var han försiktigare än någonsin. Hade han haft tur att överleva så skulle han inte dö av något annat heller.
Familjelivet påverkades också av att han hade överlevt. Så långt vardagen tillät.
– Det var helt underbart. I två–tre dagar. Sedan blev allt som vanligt. Hämta och lämna barn, laga mat.
G
emensamt för många av de överlevande är att de fokuserat på sina barn, de som de fått men också de som de hoppas få.
Att bli förälder har gett tydligare konturer åt framtiden. En självklar anledning att fortsätta att stå upp och gå framåt.
– Jag har skruvat ner lite sedan jag fick barn, men jag vill fortfarande gärna vara med och påverka och hjälpa andra med de erfarenheter jag fick på Estonia. Som under tsunamin. Jag tror att alla som överlevde känner stor mening med livet, säger Kent.
Inför en jobbresa till Ukraina frågade hans 12-årige son hur nära konfliktzonen pappa skulle komma.
– Före en medlarresa till Thailand bad han mig se upp för militärjuntan. Han vet en hel del. Han fick högsta betyg i samhällskunskap.
Magnus Lindström har också varit öppen med sin historia inför barnen och gläds nu åt att kunna se dem förverkliga sina drömmar.
Äldsta sonen Tinus hade som liten en dröm om att få bärga Titanic, och Estonia där hans farmor och farfar vilar.
Nu går han på sjömansskola i Stockholm, berättar den stolta pappan.
– Det är ett 3-årigt gymnasium och de ska visst snart ha sjöräddningsutbildning.
När vi överlevande träffats har det varit fritt fram att skämta. ”Vi hade det bra i vår flotte, synd bara att kaffebryggaren inte funkade.” Humorn är väl en säkerhetsventil, även om den var svår att lätta på eftersom så många hade sorg. Sedan var det nog så att jag som varit där fick skämta, men inte andra, tyckte jag. Jag ville att det skulle vara på mitt initiativ. Mikael Öun, överlevare
ör barnen till de omkomna kommer den största drömmen aldrig att infrias. Mammorna kommer inte tillbaka.
Fredrik Andersson är stolt över att han blev färdigt fartygsbefäl i sommar men mamma Mauds död har lämnat ett livslångt hål i honom.
– Oftast när jag är ledsen och undrar över saker i livet, då sitter jag vid hennes minnessten och pratar med henne. Sedan känns det lättare.
För några år sedan startade han Facebooksidan ”Vi som vill veta sanningen”.
– För mig är den centrala frågan vem som mördade mamma. Jag funderar också mycket över att hon är saknad, inte dödförklarad. Ett avslut hade gett min själ ro.
Sandra Danielsson var bara fyra år och gick på dagis när hennes mamma Anna Lena försvann. För henne har skuldfrågan aldrig varit viktig.
– Jag har aldrig skyllt mammas död på Estonia. Hon kunde också ha dött av något annat. Det som har hänt har hänt.
Liksom Fredrik har också Sandra bytt yrkesbana. I höst börjar hudterapeuten studera till redovisningsekonom, ett kontorsjobb för att underlätta vardagen.
Målet är mer tid med sonen. Todd är 2,5 år. Klockan har flyttats fram en generation.
Den egna mammarollen är en lycka för henne, men har också inneburit mer saknad efter mamma Anna Lena.
Sandras tårar, som varit med oss genom hela samtalet, är fortfarande inte slut.
Göran Claesson i anhörigföreningen i Lindesberg kämpade i tio år för att kropparna skulle bärgas.
– Då hade fler anhöriga fått ett lugnare liv. Min sorg var frustrerande.
De motstridiga beskeden om bärgning tärde på alla anhöriga, oavsett åsikt.
– Det var så mycket konstigheter. Den ena referensgruppen efter den andra tillsattes. Det så kallade etiska rådet var den största katastrofen. Hur kunde de få i uppdrag att bestämma vad de anhöriga ville?
Göran hade flera långa samtal med både rådets Karin Söder och Caroline Krook.
Den 15 december 1994 kom slutbeskedet. Statsminister Ingvar Carlsson hänvisade till etiska rådets rekommendation att offrens kroppar skulle ligga kvar i havet.
Göran minns fortfarande ögonblicket med fasa.
– Alla anhöriga var kallade till polishuset i Lindesberg. Inget skulle komma ut förrän regeringen skickade ett fax till polischefen Hermansson i Lindesberg.
Men en familj i gruppen hade radio med sig. På 15-nyheterna avslöjades beslutet.
– Det blev kaos i rummet. Alla blev skärrade, alla ville ut därifrån. Det var en besvikelse som var hemsk. Det var panik.
Fartygsolyckor genom tiderna har alltid avslutats. Men med Estonia gjordes inte ett dugg. Göran Claesson, efterlevande pappa
ikael Öun är fortfarande aktiv i en Estonia-grupp som träffas i riksdagen. De stora frågorna saknar fortfarande svar.
– Varför sjönk Estonia så fort? Man hittade tidigt en möjlig orsak, visiret, och har sedan uppehållit sig vid det.
Han väntade länge på att få lämna sitt vittnesmål som överlevare.
– Men man hittade på skäl för att inte behöva höra överlevande i haverikommissionen. De ansåg att olycksoffer inte kunde redogöra för förloppet. Visst, vissa kanske bara kunde säga tio rader, men vi andra, då? Bäst har våra berättelser nog kommit fram i pressen.
Mikael skulle välkomna en utvändig besiktning av färjan.
– De svenska myndigheterna duckar bakom gravfriden och avtalet att andra länder anslutit sig. Det är dunkla skäl. Det svenska kynnet, kanske. Att man inte vill stöta sig med någon utan hellre välja den bekvämaste lösningen, säger han och viker ihop locket till sin Estonia-låda.
Den, och några torkade blommor som han fick från dagisföräldrarna, är det enda fysiska som minner om olyckan.
– Nu börjar det kännas som länge sedan.
Klyschan att livet går vidare stämmer särskilt bra när barn flyger ut ur boet, förklarar Mikael och ler, en av de få gångerna under intervjun.
– Då ringer de och behöver hjälp med nya bostaden. Livet går vidare.
Hanteringen efter Estonia var rent bedrövlig. Kent Härstedt, överlevare
I sin bok ”Det som inte kunde ske” beskrev Kent Härstedt behovet av att gå vidare, att skapa en identitet utöver den som överlevare på Estonia.
Trots att de satt ihop i rubrikerna i många år gick hans och Sara Hedrenius liv åt var sitt håll efter Estonia. Nu hörs de någon gång per år.
– Hon förblir alltid viktig. Genom en upplevelse vi har tillsammans hjälpte vi varandra kvar i livet.
I dag har de båda jämnåriga barn.
– Jag är ensamstående med Joel, 12 år. Ofta går min rutt från flygplatsen, förbi Ica för att fylla på kylen, och sedan hem till lägenheten i Helsingborg.
Judo, simning och teater löser av varandra i familjen Härstedt. På kylskåpsdörren hänger biljetter till fem föreställningar.
Men, understryker politikern, i hans liv är alla biljetter ändringsbara. Arbetslivet har inneburit att familjen blivit flexibel, sonen var bara fem månader när han i New York deltog i ett FN-toppmöte om barn.
– Det är väl sådant föräldrar gör, tar de bästa kunskaperna vi har och förmedlar till våra barn. Jag tänker mycket på att rusta min son för att klara livet.
Så har till exempel sonens judoträning en djupare mening för Kent.
– Det handlar om inställningen att aldrig ge upp. Man ska kunna vara nere för räkning men resa sig igen.
id Estoniamonument på Djurgården i Stockholm står ett träd som ett levande hjärta mitt på minnesplatsen. Den järnring med koordinaterna för förlisningsplatsen som omslutit stammen har efter alla år slitit sig och ligger trasig mot marken.
Men de dödas inristade namn syns lika klart nu som då.
Namn på kvinnor, män, föräldrar, barn, älskade och vänner fyller meter efter meter på monumentets tjocka väggar.
I sensommarsolen bildar stenväggarna vid Estoniamonumentet på Djurgården en skugga som liknar konturerna av det bogvisir som bröts av.
Det tog bara någon minut. Sedan forsade vattnet in med en kraft som skulle bli förödande.
Men minnet av Estonia handlar inte om det.
Minnet av Estonia handlar om 852 människor som aldrig kom hem.
Om deras anhöriga som lever med saknaden. Om barnbarn som kommer att få olyckan återberättad, när de är stora nog att förstå.
Överlevare, anhöriga, räddningspersonal, alla blev de en del av Estonias öde.
20 år efter den ödesdigra natten på Östersjön valde de i detta Aftonbladet-dokument, ”Mayday Mayday”, att dela med sig av sina tankar och känslor. Som vittnen med uppgift att minnas, och förvalta minnet.
De hade då klarat de första 20 åren.
Livet hade gått vidare, men tiden läkte inte alla sår.
Den 28 september 2024 har ytterligare tio år passerat och Aftonbladet väljer att återpublicera deras viktiga vittnesmål, tankar och känslor.
På 30-årsdagen av M/S Estonias förlisning och till minne av alla människor vars liv tog slut eller påverkades för all framtid.
STORY: Britt Peruzzi
ANIMERING OCH GRAFIK: Lukas Hansson, Paul Wallander
REDAKTÖRER: Titti Jersler, Martin Hedström
RESEARCH: Yasmine Winberg
TV-KLIPP: Gustav Sveidquist
FOTO: Lotte Fernvall, Magnus Wennman, Robin Lorentz-Allard, Anna Tärnhuvud, Daniel Nilsson, Andreas Hillergren, Bibbi Johansson, Urban Andersson, Leif R Johansson/Pica Pressfoto, Jan Andersson, AP, Melker Dahlstrand, Börje Thuresson, Sten Andersson/SVT Aktuellt, AP, Börje Thuresson, Hans Paul, Patric Källgren/Pressens Bild, Daniel Eriksson, Fredrik Hjerling, Mikael Öun, 12:e helikopterdivisionen, Haverikommisssionen, Privat