Denna story publicerades ursprungligen 27 september 2014
Kapitel 2
ATT ÖVERLEVA
”Ska vi samarbeta?”
Kents fråga till Sara blev avgörande.
Ute på det mörka, lutande fartygsdäcket, omgivna av människor i full panik, blev deras akuta vänskap en trygg pakt. Lugn och sans.
De två unga passagerarna tillhörde de få – 137 av 989 – som klarade sig från döden när M/S Estonia sjönk i ett olycksförlopp som i efterhand beskrivits som onaturligt snabbt.
Kent Härstedts och Sara Hedrenius historia fick tidigt epitetet katastrofens enda solskenshistoria. Men varken då eller nu kan den liknas vid något ljust.
Kampen mot döden och de sår som natten den 28 september 1994 lämnade gör sig påminda än i dag. Deras öde är en studie i hur samarbete ledde till överlevnad.
Den instinktiva tanken var egentligen helt orealistisk. Den kunde knappast – men var tvungen – att lyckas.
De skulle försöka klättra upp utanpå fartygets starkt lutande sida, i mörkret och kylan balansera på glashala fönster, för att klättra, så högt upp att de kunde hoppa ner i havet.
Klättra högt, högt upp, högre än de medpassagerare som i panik hoppade så fort de såg havet och därmed sjönk i de kalla vågorna.
När de två nyfunna vännerna till slut stod uppe på fartygssidan, fortfarande ovetandes om hur högt som var rätt höjd, drog kaptenen tre långa signaler på tutan.
Signaler om att färjan var på väg ner. Sista chansen att hoppa.
Sara och Kent tittade på varandra och gav varandra ett löfte, att äta middag i Stockholm när de kom dit igen.
Sedan vek Kent ihop sina glasögon och stoppade dem i kavajfickan.
De tog varandra i handen och hoppade, rakt ut.
ngesten paralyserade kroppen – reaktionerna hos passagerarna och besättningen på det sjunkande Estonia har beskrivits otaliga gånger.
Medan Kent Härstedt och Sara Hedrenius fann varandra i lugnet överskuggade skräcken och apatin för de allra flesta den lilla chans som fanns att rädda sig.
Scenerna i trapphallarna vittnade om omedelbar uppgivenhet.
Många höll sig krampaktigt i trappornas ledstänger, som förlamade, och vågade inte byta stång när halvtrappan vände. Kön längs räckena ringlade sig därför orimligt lång samtidigt som mittgången var helt fri.
För vissa av de personer som ändå lyckades ta sig upp på däck tog flyktförsöket slut där. Några var för berusade, andra för stressade eller aggressiva.
Ingenting stämde, minns hjälparbetaren Mikael Öun.
Själv träffade han i en trappa Ludvikastudenten Magnus Lindström och de två hjälptes sedan åt.
– Men precis när jag skulle ta sista steget och höll mig i ledtången krängde fartyget till och jag klev rakt ut i luften, säger Mikael vars fasansfulla minnen är näst intill fotografiska.
Ett trappräcke lossnar. Folk faller. I tumultet trampar någon av honom vänsterskon. I ögonvrån ser han en man som faller ner och ut genom den nedre dörren. En äldre man orkar inte ta sig upp till dörren så Mikael trycker upp honom och tar sig sedan själv ut.
Till slut når han och Magnus målet, däck.
Just där de står är det lä. Bedrägligt lugnt.
Först nu känner även Mikael frustrationen välla fram.
Först ute på däck inser han, att det nu inte finns någonting mer han kan göra.
-riksdagsmannen Kent Härstedts röst darrar.
Han är numera en offentlig person, van vid media, van att hålla tal. Men de gånger han väljer att tala om sina erfarenheter på Estonia darrar rösten.
Nu berättar han igen. För att hedra de som inte klarade sig, men också för sin egen skull. Estonias öde är för alltid också hans, en insikt som han nu förlikat sig med.
Vi träffas en av den heta sommarens få brisfyllda dagar. I Råå, ett idylliskt fiskeläge söder om Helsingborg.
Här levde han sina första år, i en seglarfamilj vars nöje var att åka ut på Öresund med den egna katamaranen. Det var långt före intresset för politik som 25 år senare skulle ta honom ombord på Estonia för en fredskonferens som slutade med att bara två av 23 deltagare överlevde.
Medan segeldukarna smattrar i den välordnade småbåtshamnen berättar han hur förlisningen format hans liv. Strukturerat men ändå inte.
Han berättar om hur hans mod tänjts, hur papparollen påverkats. Om hoppet rakt ut i ovissheten, ner i det tiogradiga vattnet. Om hur han under fallet ner studsade mot Estonias skrov och skadade ryggen.
– Jag blev paralyserad från midjan och ner. Jag minns att jag direkt reflekterade och kände mig förbannad över att jag skulle bli förlamad. Så tidigt i livet.
Han är nere i djupet. Och på väg ännu längre ner.
En lina fastnar runt hans ena fot samtidigt som känseln i underkroppen försvinner. Det är som om en elsladd till ett kylskåp snott sig runt foten och det tunga kylskåpet drar med honom ner i vattnet.
Där, under den kalla vattenytan, fattar Kent Härstedt nästa snabba beslut.
Han ska ta farväl av livet – och av sin familj.
Medan jag dras ner i djupet tänker jag att jag ska försöka skicka en telepatisk tanke till min familj. Sedan ser jag något ljusblått innan jag slocknar, svimmar.
Han var inte redo för döden men han var inställd på att dö.
Kent Härstedts blick fastnar på en segelbåt som satt kurs ut i Öresund som molnen färgat mörkt turkost. Det är tungt att hålla fast minnet vid ångesten för länge så vi gör en paus och pratar om nutiden, den han mot alla odds fick uppleva. Om vardagligheter och om dagens fisklunch nere i hamnen.
För 100 år sedan var Råå Sveriges största fiskeläge, en viktig sjöfartsort med över 50 segelfartyg registrerade. I dag är det en slumrande by där det sista fiskrökeriet slog igen för två år sedan.
Men Råås stolthet lever kvar. På museet för fiske och sjöfart finns berättelser som den om sjökaptenen Jacob Andersson. I juli 1916 räddade han sex man efter en cyklon i Västindien. När de hittades, brända till stora sår av sol och saltvatten, hade de överlevt en vecka utan vatten och mat på en enkel flotte.
På museet finns också en tavla som Kent deponerat. En illustration av ett dokumentärt fotografi från Estonias olycksnatt.
– Flotten.
Klockan 01.31. Nyhetsbyrån TT skickar ut ett telegram:
”Färjan Estonia befaras ha sjunkit söder om finska Utö. Enligt sjöräddningen i Åbo, som fick larmet vid halv ett svensk tid har färjan troligen kantrat i det hårda vädret. En annan färja, Mariella som just anlänt till olycksplatsen, har endast kunnat se livvästar på vattnet.”
När telegrammet kommer har räddningslarmen redan i en halvtimme febrilt skickats runt över Östersjön.
LYSSNA: Första nyhetssändningen från Ekot
Sjöbevakningscentralen i Mariehamn har meddelat SOS Alarm i Sverige att Estonia är i sjönöd. Stockholms sjöräddningscentral har erbjudit Åbo helikopterhjälp. Arlandas samordningscentral för flygräddning har larmats och Åbo sjöräddningscentral har beordrat alla fartyg i närheten att förbereda sina helikopterplattor.
Redan 00.30 är både M/S Mariella och Silja Europa framme vid olycksplatsen.
Men Estonia syns inte längre.
arn, livskamrater, föräldrar, vänner, kollegor.
Medan Kent Härstedt och många andra höll modet uppe genom att tänka på sina anhöriga var hjälparbetaren Mikael Öuns fokus bara på att överleva.
– Jag hade tur som inte blev fast i trapphuset utan kunde tänka på nästa steg. Men så hade jag heller ingen anhörig med mig att tänka på.
Han har en teori om varför han agerade så rationellt. En trafikolycka på 80-talet. Han hade råkat köra på en gångtrafikant och lyckades hålla igång hjärtat genom att göra konstgjord andning tills ambulansen kom.
– Jag tror att det var det. Jag tror att jag fick både lugn och beredskap genom den erfarenheten.
Ett svagt månsken lyser upp däcket. Mikael ser att livbåtarna närmast honom är obrukbara, de sitter fast på grund av fartygets slagsida. Någon i närheten har tagit en repstege och firat ner sig i vattnet. Andra har klättrat upp i livbåtsställningarna och bara sitter där. En man ur besättningen drar sig i relingen till kommandobryggan. En annan ropar på engelska ”hoppa inte, stanna där du är”.
Plötsligt slocknar lyset. Bara några nödlampor lyser nu och vittnar om att fartyget inte längre är manöverdugligt. Mikael noterar att några ventiler är öppna. ”Det är inte bra, att det blåser ur dem, för då har ju vatten kommit in”, tänker han.
Medan han funderar på om han ska stanna kvar och undvika det kalla havet börjar fartyget tuta och sakta lägga sig på sidan.
Då bestämmer han sig. Han ska klättra över relingen och ut på det liggande skrovet.
Jag satt där på en sidfena och tänkte att jag kanske hade en chans. Kanske skulle jag klara mig om en helikopter kom. Jag kunde också se flottarna i vattnet nedanför men det var för brant ner.
I horisonten skymtade Mikael Öun ljus från andra fartyg. Instinktivt tog han fram kameran som han i hytten hade hunnit putta ner i jeansfickan och tryckte sedan av, en blixt mot vardera fartyg. Kanske skulle någon upptäcka ljusen och komma till deras räddning.
Några sekunder senare sköljde den sista jättevågen över Estonia och de som fortfarande klamrade sig fast vid skrovet.
– Jag hann bara med en tanke, att jag måste skjuta ifrån kroppen ner åt det håll där livbåtarna befann sig.
Fallet blir hemskt. Den flera meter höga vågen sveper med honom längs fartygets metallkropp och ner i det mörka vattnet. Kraften i vågen gör att flytvästen åker av men på något sätt, efter ett, två, tre, fyra simtag når han vattenytan igen. Han är chockad och känner inte av någon kyla men ser att han har haft tur som hamnat precis mellan två räddningsflottar. Genom att trycka en fot mot den ena flotten lyckas han klättra halvvägs upp på den andra, men sedan tappar han andan och hänger över kanten.
Flotten har redan tagit in vatten när Mikael efter en stund orkar kravla sig upp.
– Jag såg mig om i vattnet och upptäckte Krister Eklöf från Sollefteå som också hade kört en hjälpsändning. Vi hade träffats vid buffén och sagt att vi borde ses någon mer gång. Nu drog han sig mot flotten med ett rep och jag drog upp honom.
I månskenet som delvis lyste upp olycksplatsen syntes flera räddningsvästar flyta i det upprörda vattnet.
– Det var som i ett spel, som i fantasy. Jag hade nått en ny nivå.
et är alldeles mörkt och alldeles tyst.
01.52 har även Silja Symphony och Isabella anlänt till olycksplatsen där ingenting längre vittnar om M/S Estonia, nyligen på väg mot Stockholm med 989 människor ombord.
Färjan – 157 meter lång, 24 meter bred och 15 556 ton tung – har sjunkit till botten.
För den 24-åriga studenten Magnus Lindström är det overkligt. Hela hans bakgrund, trygghet och uppväxt försvinner ner i djupet med föräldrarna, och hela hans framtid försvinner ner med flickvännen Katarina.
”Alla tre var med mig bort mot bordstigningskorridoren. Där stannade de. Jag tror att det var för att det kom folk och saker farandes uppifrån. Det ramlade folk som slog ihjäl sig.
Båten lutade men gungade samtidigt med vågorna, så när den rörde sig fick man springa. Då sprang jag uppåt. Det var fullt i trappan, jag gick runt många, liksom klättrade runt räcket.
De som stod där var som paralyserade. De bara stod där. Först två våningar högre upp såg jag att de andra inte var efter mig. Jag gick hela vägen ner igen och ropade att de skulle springa över, men min flickvän hade drabbats av panik och pappa var apatisk.
Mamma ropade: ”Klara dig du, Magnus.”
Jag gjorde som hon sa. Jag sprang.
När jag kom ut på däck tog det bara några minuter tills Estonia låg på 90 grader. Jag stod nära bryggan och såg när den gick ner i vattnet, när trycket blev för stort och fönstren sprängdes. I det läget tutade kaptenen.
En skäggig farbror gick ut på fönstren. Sedan tog en våg oss ut i havet.
Jag kände ett sug när båten sjönk men hade lindat ett rep från en flotte runt armen. Plötsligt kände jag att någon drog i mitt skärp, men eftersom jag inte hade fäst det så åkte det ur hällorna. Det var då jag kom upp till ytan igen.
Tio meter bort låg en flotte och jag simmade dit.
Jag hade bara jeansen på mig.
Jag, Krister Eklöf och Mikael Öun satt i öppningen och såg Estonia sjunka. Vi var oense om det var fören eller aktern som sjönk, eftersom bogvisiret var borta.”
De tre männen var bland de sista som lämnade färjan.
När Mikael Öun hörde kaptenen tuta och började klättra på fartygssidan hade Kent Härstedt och Sara Hedrenius redan gjort sig redo att hoppa.
Mikael Öun tittar genom flottens öppning mot fartyget. Fören, som pekar uppåt, sjunker allt längre ner under vattenytan.
Då kommer insikten, att många dör. Just nu dör de.
Han lutar sig över flottkanten och kräks.
TT, kl. 01.59:
”Estonia sjunken.”
